Försöker ordna grönska på altanen. Visar också en bild på hur fin min bil var efter gårdagens besök på Maxi.
Det var inte jag som klantade till det!
lördag 21 maj 2011
Sommargrönska
torsdag 28 april 2011
Kalas nr 2
Några dagar innan sin födelsedag har Anton haft ett litet barnkalas för 4 kompisar. Efter många diskussioner kom vi överens om att han inte behövde bjuda alla pojkar i klassen, om han höll lite tyst om det. Harry Potter var temat och på bilden syns Ron och Snape. Tipspromenad och tårta med ett blixt ärr var andra inslag.
tisdag 5 april 2011
Första födelsedagen firad
Igår vår det nio är sedan vår härliga unge tittade ut första gången. Det är helt otroligt vad fort tiden går. I år vår det ovanligt svårt att hitta på bra presenter till födelsedagsbarnet. Till ut fick han en kamera (mycket uppskattad), en träningsoverall, en ny cykelhjälm, alla böcker i serien Vargbröder (fynd på bokrean), ett TV-spel och lego. Senare på kvällen tillkom presenter från släktingar i form av pengar, presentkort på Game och biljetter. Efter avklarat kalas med smörgåstårta och fika snubblade han i säng med orden: Det här var en ägig födelsedag, jag är jättenöjd! Detta trots att dagen även innehöll ett besök på allergicentrum samt ett nationellt prov i matte.
lördag 19 mars 2011
Vårvinter
Vilken underbar vårdag! Jag har tillbringat större delen av dagen på altanen, och nu ville Anton ha sällskap ute en stund. En promenad till cykelaffären blev det också. Anton behöver em ny cykel, och det är omöjligt att hitta en begagnad. En ny kostar 4-5000! Men vad gör man inte för sina barn...
torsdag 3 mars 2011
måndag 8 november 2010
Operationen
Jag ska berätta lite om vad so har hänt i samband med min operation. Jag har genomgått en profylaktisk mastektomi med samtidig rekonstruktion på grund av att jag bär me en gen (BRCA2) som gör att jag har 60-80% risk att få bröstcancer.
Jag har inte skrivit om detta på bloggen förut, för det är inte fokus i mitt liv, men några av ni som läser kanske undrar hur allt har gått. När jag väl hade bestämt mig för att göra operationen gick allt väldigt fort. Vi blev kallade till ett möte med kirurgerna den 4 oktober och jag hade fått veta att väntetiden därefter skulle vara ca 3 månader. Så jag blev väldig förvånad när kallelse till operation den 5 november damp ner i brevlådan. Innan operationen ville de dock göra en magnetröntgen för att vara säkra på att inte stöta på några överraskningar. Av olika anledningar blev det lite strul med röntgentiden, men en vänligt själ lyckades till slut ordna en tid till mig den 3 november kl 07.40 på St Görans sjukhus. Här i Linköping gör de inte den typen av undersökningar. Det blev till att ordna barnvakt, så båda barnen sov hos Lennon, Arvids bästa kompis. Det var ju höstlov, så de blev väl omhändertagna av Marie och Johan. Tack Marie! Mats och jag fick en tidig morgon och var framme i Stockholm strax efter klockan sju. Röntgen skulle ta ca en halvtimme, och jag fick byta om och förbereddes med nål för kontrastmedel, öronproppar och hörlurar. Fick krypa ner på mage på britsen och blev inskjutsad i röret. Det var helt OK. Jag blundade, men hade inte sett något ens om jag tittade eftersom jag låg på mage! I handen fick jag en "panik-tuta" som jag helst skulle undvika att använda, speciellt under den serie de skulle ta med kontrast. Till att börja med gick allt bra. Det lät förfärlligt mycket, men jag hade radio i lurarna, så det var OK. De talade om för mig när det var dags för kontrasten och då hände allt väldigt fort. Jag hade frågat innan om kontrasten skulle kännas, men de sa att det enda som möjligen skulle hända var att det skulle smaka lite konstigt i munnen. Så blev det inte. Jag kände direkt när medlet sprutades in i kroppen. De blev en väldigt obehaglighetskänsla. Sedan började jag må illa och känna mig helkonstig. Det var fruktansvärt obehagligt. Och hela tiden tänkte jag att jag inte fick trycka på tutan. Men när jag kände att jag var på väg att helt tappa medvetandet var jag tvungen att trycka. Två tryck, sedan avbröts allt. Det som hände var att jag fick en extremt ovanlig och kraftig allergisk reaktion på kontrastmedlet. Blodtrycket störtdök och jag fick klåda i svalget och utslag på bröstet. Så jag fick kortison och antihistamin och eftersom det inte gav med sig kom sedan medicinjouren och rullade över mig för övervakning på akuten. Där fick jag mer medicin och blev liggande ett antal timmar. Vit 14-tiden blev vi ivägsläppta med lite recept och förmaningar aom att reaktionen kunde komma tillbaks inom 24 timmar, så jag borde inte lämnas ensam... Men det hände inte. Vi kom hem till slut, och röntgenläkaren kunde konstatera att jag i alla fall hade hållit ut i 90 sekunder och att de fått några bilder där de konstaterade att det inte fanns några indikationer till tumörer, och han var nöjd med det. Det var en liten pers, men det gick bra.
På operationsdagen kom vi upp till sjukhuset klockan sju på morgonen. Kom direkt in till en sjuksköterska som tog blodtryck och lite annat och så fick jag byta om och lägga mig på en säng och rullades direkt ner till operationsavdelningen. Skönt att det dick så fort, man slapp tänka så mycket. Där nere sattes dropp och en läkare kom och ritadepå mig. Sedan rullade de iväg med mig och genom sista dörren fick jag på mig ett par blå tossor och fick själv gå in och lägga mig på britsen. En massa folk befann sig i det gröna rummet, och jag fick någon sorts värmefilt runt benen. Sedan fick jag någon medicin som gjorde mig lite snurrig och efter det sa de åt mig att tänka på något bra. Jag ska tänka på barnen sa jag, och nästa sak jag minns är att narkossköterskan klappade på mig och sa "Anna, nu är det färdigt", sex timmar senare. Jag hamnade på uppvaket bredvid en man som jag tror hade opererat handen. Han var på irriterande gott humör och pratade hela tiden. Jag kan inte minnas att jag hade ont, men var irriterad på slangen i näsan, och törstig. Gled nog in och ut ur någon slags dvala, men mådde inte direkt dåligt. Efter ett par timmar rullades jag upp till avdelningen och kunde ringa Mats. Samtalet blev kort, jag hade inte så mycket att säga, och var rätt omtöcknad.
Vid femsnåret kom slöterskorna in och ville att jag skulle sitta upp på sängkanten och äta middag. Jag tänkte i mitt stilla sinne att hur i allsin dar tror de att det ska gå till? Jag försökte sätta mig upp, men smärtan var övermäktig och slutade i ett kraftigt blodtrycksfall och jag tuppade nästan av. Fick istället ligga ner med benen högt, kraftigt svettandes och äta lite yoghurt. Doktorn som hade jour över helgen kom förbi och uppmande mig att röra mig så myckt jag kunde, annars skulle musklerna krampa och det skulle göra ännu ondare, och så finns ju risken för blodpropp. Så hela natten låg jag och vickade på tårna och drog upp benen så gott jag kunde, och försökte göra rodd-rörelser med armarna. Det gjorde ont, men jag tror att de var bra. Korta stunder under natten kände jag ingen smärta alls, och det var helt fantastiskt. Men större delen av det första dygnet var ett töcken av smärta. Jag fick panodil var 8:onde timme och däremellan bad jag om extra smärtstillande vid några tillfällen. Morgonen efter rinngda jag Mats och sa att jag inte ville att barnen skulle komma och hälsa på, för jag ville inte att de skulle se mig som jag var, och jag var tveksam till om jag orkade träffa honom heller.
Men sedan blev jag ganska snabbt piggare. När doktorn gick ronden ville han se hur jag kunde röra mig. Jag sa att det gick bra med rodd-rörelserna men att det var svårare att sträcka armarna rakt upp. Jaha, och vad händer då? frågade han. Det gör ont, var mitt svar. Och? Så tack vare det svaret så började jag försöka, och det gjorde ju ont, men det var överkomligt, och det gick, och jag tror att det var det som sedan fick mig att våga röra mig mer och mer och som har fått igång mig så bra!
När Mats ringde nästa gång och berättade hur ledsna barnen hade blivit över att inte få hälsa på så kände jag att det ändå var rätt ok. Så jag släpade ut mig på toaletten, tvättade av mig lite och satte på mig egna kläder. Sedan fikade jag lite i dagrummet tillsammans med en man som varit där i sju veckor efter att ha blivit överkörd av en hjullastare, innan barnen kom. Anton hade med sig ett paket med en fin teckning i, föreställande mig på operationsbordet. Barnen reagerade lite olika, Anton ville gärna kramas, men Arvid var väldigt avvaktande, nästan lite rädd för mig. Som kuriosa kan nämnas att jag låg i samma rum som Arvid låg i när han opererade sina ben för tre år sedan, fast i sängen mitt emot. Han känd igen sig. Det var skönt, för jag låg ensam i en sal för fyra!
Jag hade nog kunnat åka hem på kvällen, men valde att stanna en extra natt. Men på söndagsförmiddagen kom familjen och hämtade mig. Jag hade ganska ont på söndagen och behövde en extra morfintablett utöver panodilen, men sedan dess har jag klarat mig på maxdos av vanlig alvedon.
Jag är sjukskriven i tre veckor. Livet här hemma funkar ganska bra. Mats var hemma första dagen (igår) men det var nog inte helt nödvändigt. Jag klarar av att tvätta mig, klä på mig, plocka fram saker jag behöver (med hjälp av pallar och använda båda händerna). Idag har jag till och med plockat ur diskmaskinen (tallrik för tallrik) och stoppat in tvätt i torktumlaren. Måste dock tänka på varje rörelse, och är väldigt trött, men mest uttråkad. Längtar efter att få träna igen. Ska försöka gå promenader, men det gör rätt ont att dingla med armarna, och idag har det varit snöstorm.
Nu hoppas jag på att det inte blir någon infektion och att allt ser OK ut när bandaget tas bort om två veckor. Funderar om bäst på hur jag ska göra för att tvätta håret, kanske kan man gå till frissan och göra det? framåt sommaren, eller kanske till nästa höst kommer de slutgiltigt plastikkirurgiska korrektionerna göras men annars hoppas jag attlivet kommer att vara ungeför som vanligt så fort jag har fått bort bandaget!
Jag mår bra, och är glad över att jag tog beslutet att göra denna operation!
Kram och tack till alla som har stöttat mig och orkat lyssna på mina resonemang. Det är tack vare denna "terapi" jag har känt mig så lugn!
Jag har inte skrivit om detta på bloggen förut, för det är inte fokus i mitt liv, men några av ni som läser kanske undrar hur allt har gått. När jag väl hade bestämt mig för att göra operationen gick allt väldigt fort. Vi blev kallade till ett möte med kirurgerna den 4 oktober och jag hade fått veta att väntetiden därefter skulle vara ca 3 månader. Så jag blev väldig förvånad när kallelse till operation den 5 november damp ner i brevlådan. Innan operationen ville de dock göra en magnetröntgen för att vara säkra på att inte stöta på några överraskningar. Av olika anledningar blev det lite strul med röntgentiden, men en vänligt själ lyckades till slut ordna en tid till mig den 3 november kl 07.40 på St Görans sjukhus. Här i Linköping gör de inte den typen av undersökningar. Det blev till att ordna barnvakt, så båda barnen sov hos Lennon, Arvids bästa kompis. Det var ju höstlov, så de blev väl omhändertagna av Marie och Johan. Tack Marie! Mats och jag fick en tidig morgon och var framme i Stockholm strax efter klockan sju. Röntgen skulle ta ca en halvtimme, och jag fick byta om och förbereddes med nål för kontrastmedel, öronproppar och hörlurar. Fick krypa ner på mage på britsen och blev inskjutsad i röret. Det var helt OK. Jag blundade, men hade inte sett något ens om jag tittade eftersom jag låg på mage! I handen fick jag en "panik-tuta" som jag helst skulle undvika att använda, speciellt under den serie de skulle ta med kontrast. Till att börja med gick allt bra. Det lät förfärlligt mycket, men jag hade radio i lurarna, så det var OK. De talade om för mig när det var dags för kontrasten och då hände allt väldigt fort. Jag hade frågat innan om kontrasten skulle kännas, men de sa att det enda som möjligen skulle hända var att det skulle smaka lite konstigt i munnen. Så blev det inte. Jag kände direkt när medlet sprutades in i kroppen. De blev en väldigt obehaglighetskänsla. Sedan började jag må illa och känna mig helkonstig. Det var fruktansvärt obehagligt. Och hela tiden tänkte jag att jag inte fick trycka på tutan. Men när jag kände att jag var på väg att helt tappa medvetandet var jag tvungen att trycka. Två tryck, sedan avbröts allt. Det som hände var att jag fick en extremt ovanlig och kraftig allergisk reaktion på kontrastmedlet. Blodtrycket störtdök och jag fick klåda i svalget och utslag på bröstet. Så jag fick kortison och antihistamin och eftersom det inte gav med sig kom sedan medicinjouren och rullade över mig för övervakning på akuten. Där fick jag mer medicin och blev liggande ett antal timmar. Vit 14-tiden blev vi ivägsläppta med lite recept och förmaningar aom att reaktionen kunde komma tillbaks inom 24 timmar, så jag borde inte lämnas ensam... Men det hände inte. Vi kom hem till slut, och röntgenläkaren kunde konstatera att jag i alla fall hade hållit ut i 90 sekunder och att de fått några bilder där de konstaterade att det inte fanns några indikationer till tumörer, och han var nöjd med det. Det var en liten pers, men det gick bra.
På operationsdagen kom vi upp till sjukhuset klockan sju på morgonen. Kom direkt in till en sjuksköterska som tog blodtryck och lite annat och så fick jag byta om och lägga mig på en säng och rullades direkt ner till operationsavdelningen. Skönt att det dick så fort, man slapp tänka så mycket. Där nere sattes dropp och en läkare kom och ritadepå mig. Sedan rullade de iväg med mig och genom sista dörren fick jag på mig ett par blå tossor och fick själv gå in och lägga mig på britsen. En massa folk befann sig i det gröna rummet, och jag fick någon sorts värmefilt runt benen. Sedan fick jag någon medicin som gjorde mig lite snurrig och efter det sa de åt mig att tänka på något bra. Jag ska tänka på barnen sa jag, och nästa sak jag minns är att narkossköterskan klappade på mig och sa "Anna, nu är det färdigt", sex timmar senare. Jag hamnade på uppvaket bredvid en man som jag tror hade opererat handen. Han var på irriterande gott humör och pratade hela tiden. Jag kan inte minnas att jag hade ont, men var irriterad på slangen i näsan, och törstig. Gled nog in och ut ur någon slags dvala, men mådde inte direkt dåligt. Efter ett par timmar rullades jag upp till avdelningen och kunde ringa Mats. Samtalet blev kort, jag hade inte så mycket att säga, och var rätt omtöcknad.
Vid femsnåret kom slöterskorna in och ville att jag skulle sitta upp på sängkanten och äta middag. Jag tänkte i mitt stilla sinne att hur i allsin dar tror de att det ska gå till? Jag försökte sätta mig upp, men smärtan var övermäktig och slutade i ett kraftigt blodtrycksfall och jag tuppade nästan av. Fick istället ligga ner med benen högt, kraftigt svettandes och äta lite yoghurt. Doktorn som hade jour över helgen kom förbi och uppmande mig att röra mig så myckt jag kunde, annars skulle musklerna krampa och det skulle göra ännu ondare, och så finns ju risken för blodpropp. Så hela natten låg jag och vickade på tårna och drog upp benen så gott jag kunde, och försökte göra rodd-rörelser med armarna. Det gjorde ont, men jag tror att de var bra. Korta stunder under natten kände jag ingen smärta alls, och det var helt fantastiskt. Men större delen av det första dygnet var ett töcken av smärta. Jag fick panodil var 8:onde timme och däremellan bad jag om extra smärtstillande vid några tillfällen. Morgonen efter rinngda jag Mats och sa att jag inte ville att barnen skulle komma och hälsa på, för jag ville inte att de skulle se mig som jag var, och jag var tveksam till om jag orkade träffa honom heller.
Men sedan blev jag ganska snabbt piggare. När doktorn gick ronden ville han se hur jag kunde röra mig. Jag sa att det gick bra med rodd-rörelserna men att det var svårare att sträcka armarna rakt upp. Jaha, och vad händer då? frågade han. Det gör ont, var mitt svar. Och? Så tack vare det svaret så började jag försöka, och det gjorde ju ont, men det var överkomligt, och det gick, och jag tror att det var det som sedan fick mig att våga röra mig mer och mer och som har fått igång mig så bra!
När Mats ringde nästa gång och berättade hur ledsna barnen hade blivit över att inte få hälsa på så kände jag att det ändå var rätt ok. Så jag släpade ut mig på toaletten, tvättade av mig lite och satte på mig egna kläder. Sedan fikade jag lite i dagrummet tillsammans med en man som varit där i sju veckor efter att ha blivit överkörd av en hjullastare, innan barnen kom. Anton hade med sig ett paket med en fin teckning i, föreställande mig på operationsbordet. Barnen reagerade lite olika, Anton ville gärna kramas, men Arvid var väldigt avvaktande, nästan lite rädd för mig. Som kuriosa kan nämnas att jag låg i samma rum som Arvid låg i när han opererade sina ben för tre år sedan, fast i sängen mitt emot. Han känd igen sig. Det var skönt, för jag låg ensam i en sal för fyra!
Jag hade nog kunnat åka hem på kvällen, men valde att stanna en extra natt. Men på söndagsförmiddagen kom familjen och hämtade mig. Jag hade ganska ont på söndagen och behövde en extra morfintablett utöver panodilen, men sedan dess har jag klarat mig på maxdos av vanlig alvedon.
Jag är sjukskriven i tre veckor. Livet här hemma funkar ganska bra. Mats var hemma första dagen (igår) men det var nog inte helt nödvändigt. Jag klarar av att tvätta mig, klä på mig, plocka fram saker jag behöver (med hjälp av pallar och använda båda händerna). Idag har jag till och med plockat ur diskmaskinen (tallrik för tallrik) och stoppat in tvätt i torktumlaren. Måste dock tänka på varje rörelse, och är väldigt trött, men mest uttråkad. Längtar efter att få träna igen. Ska försöka gå promenader, men det gör rätt ont att dingla med armarna, och idag har det varit snöstorm.
Nu hoppas jag på att det inte blir någon infektion och att allt ser OK ut när bandaget tas bort om två veckor. Funderar om bäst på hur jag ska göra för att tvätta håret, kanske kan man gå till frissan och göra det? framåt sommaren, eller kanske till nästa höst kommer de slutgiltigt plastikkirurgiska korrektionerna göras men annars hoppas jag attlivet kommer att vara ungeför som vanligt så fort jag har fått bort bandaget!
Jag mår bra, och är glad över att jag tog beslutet att göra denna operation!
Kram och tack till alla som har stöttat mig och orkat lyssna på mina resonemang. Det är tack vare denna "terapi" jag har känt mig så lugn!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)